Inte Viktor Rydbergs "Tomten"

Midvinternattens köld är hård,
 stadsjusen gnistra och glimma.
 Vissa sova i enslig  port djupt under midnattstimma.
 Månen vandrar sin tysta ban,
 snön lyser vit på bil och gran,
 snön lyser vit på taken.
 Endast Tras-Jan är vaken.
Står där så grå vid trapphusdörr,
 grå mot den vita driva,
 tittar, som många vintrar förr,
 upp emot månens skiva,
 tittar mot staden, där barn och ex
 byggt kring huset ett murkomplex
 grubblar, fast ej det lär båta,
 över en välfärdsgåta.
För sin hand genom skägg och hår,
 skakar på huvud och hätta 
 "nej, den gåtan är alltför svår,
 nej, jag gissar ej detta" 
 slår som han plägar, inom kort
 slika spörjande tankar bort,
 går att ordna och pyssla
 går att sköta sin syssla
Går till Seven Eleven och bussstation,
 känner på alla låsen 
 de hemlösa drömma vid månens ljus
 mardrömmar utan dosen.
Glömsk av kyla och frusen och öm
 Pelle i härberget har ock en dröm:
 kudden han lutar över
 fylls av doftande nattmanöver.
Går till stället för dam och tös,
 ser, hur de sova där inne.
Går till Ulla och som vanligt får
tillfälligt ro i sitt sinne.
Karro i klackar stapplar bort,
 vacklar och viftar med fransar så smått,
Karro sitt öde inte känner,
 hon har inga rena vänner.
Tras-Jan smyger sig sist att se
 villaägarna med lust och ära,
 länge och bittert har han sett, att exet
 är omgift och så kära;
 till deras kammare han sen på tå
 nalkas att se de lyckliga två,
 inget må det förtrycka:
 det är hans största olycka.
Så har han sett dem, ex och man,
 sovande sida vid sida så tätt
 snarka lätt efter ett glas rött; varför
 mitt hjärta hit mig leder?
 Släkte följde på släkte förr,
 blomstrade, åldrades, gick - men vart?
 Gåtan, som icke låter
 gissa sig, kom så åter!
Tras-Jan vandrar till hyddans skydd:
 där han har bo och fäste
  på botten av branten i dikets doft,
 nära vid kommunens näste;
 nu är väl kommunens boning tom,
 men till morgonen med förakt och dom
 kommer de nog tillbaka,
 förföljer ätandes sin moralkaka.
Nu har de alltid att twittra om
 Mången ett usbminne,
 intet likväl om gåtan, som
 rör sig i Tras-Jans sinne.
 Genom en springa i hyddans vägg,
 lyser månen på gubbens skägg,
 strimman på skägget blänker,
 Tras-Jan grubblar och tänker.
Tyst är staden och nejden all,
 livet där ute är fruset,
 blott från fjärran av tippens bråt
 höres helt sakta bruset.
 Tras-Jan lyssnar och, halvt i dröm,
 tycker sig höra tidens ström,
 undrar, varthän den skall fara,
 undrar, var lyckan må vara.
Midvinternattens köld är hård,
 Stadsljusen gnistra och glimma.
 Vissa förfrysa i enslig port
 blånande intill morgontimma.
 Månen sänker sin tysta ban,
 snön lyser vit på bil och gran,
 snön lyser vit på taken.
 Endast Tras-Jan är vaken



Av Agneta Axelsson