Prolog
I Nya Ludvika Tidning kunde man den 15 april 1953 läsa följande notis:”En 39-årig man omkom och en 37-årig kvinna fördes till Ludvika lasarett med allvarliga skador efter att ha frontalkrockat med en norrgående timmerbil på Fredriksbergsvägen i går eftermiddag. Enligt uppgift ska parets 17-åriga dotter som var med i bilen ha klarat sig helt utan skador. Timmerbilens chaufför är chockad men oskadd och kan inte ge någon förklaring till varför personbilen plötsligt svängde över i motsatt körbana.”
⃰⃰
Det pipande ljudet från maskinen som står alldeles intill sängen i det lilla rummet hörs med allt längre mellanrum. Två flugor dansar sin meningslösa dans runt glödlampan i taket, vars blekgula sken får skuggorna i hennes ansikte att djupna till skarpa linjer. I ett ögonblick av total tystnad blir detta hennes dödsmask. En blå lampa blinkar ensamt på maskinen som har varit hennes lungor alldeles för länge. Det är tyst, inte ens flugorna törs surra längre.
⃰
De ser henne på långt håll, och vet att hon inte är redo att se dem ännu. Men så är det alltid och det får inte bli fel. Han vet att Övergången är det svåraste momentet, och att de för De Nyas skull måste ta det varsamt. Det har hänt att De Nya har vänt om, för att de inte har varit klara med sitt gamla liv ännu. Men han har vetat ett tag nu, att hon är på väg och att hon är redo
⃰
Jag vet att jag är död. Hur jag vet? Det är som att veta om man är kär; man bara vet. En annan sak är att jag inte kan beskriva den smärta som tog mitt liv, för det finns inga ord för det här. Och så kan jag höra dig nu, vad du tänker i denna stund. Jag vet att du inte tror mig, men det gör inget. Jag vet allt om hur det är att tvivla.
⃰
Han kan se att hon fortfarande närmar sig, fast långsammare nu. Instinktivt tar han ett steg fram, och kommer att stå utskiljd från alla andra, som om han vill lämna gruppen. Genast känner han att det är fel, att han måste vänta.
⃰
Flugorna surrar intensivare än förut omkring lampan i taket. Från en plaststol intill sängen sitter en flicka i grå kappa böjd över kroppen som ligger på de vita, rena lakanen. Flickans långa mörka hår hänger i våta testar kring hennes ansikte och hennes högra arm vilar som en sista omfamning över kvinnans stilla bröstkorg. Flickan är tyst, men då och då skälver hon till, som om hennes magra lemmar vill visa att de fortfarande finns och behöver syre. I draget från ett öppet fönster fladdrar lågan på ett ljus, som någon ställt på bordet där den blinkande maskinen nyss stod. Bredvid ljuset ligger en burk. Vi kan se att den är tom. Vi anar att flickan har svalt tabletterna i burken, och samtidigt som hennes arm glider ner från sängen rullar locket ur handen och bort över golvet.
⃰
Jag vet att jag måste tillbaka, jag måste skynda mig innan det är försent. Hon är så ung, hon vet inte vad hon gör! De ser väl att det är ett misstag, det var ju inte hennes fel!
⃰
Han vet nu att något håller på att gå fruktansvärt fel . Men det enda han kan göra är att se henne försvinna tillbaka därifrån hon kom. Tillbaka genom Anden. Det skulle inte bli så här, det var inte meningen. Det är inte så det går till, någon har ändrat på Ordningen.
⃰
I sängen vaknar kvinnan, som om hon just sovit och inte alls varit död. Hon känner tyngden av flickans kropp och slår upp sina ögon. Hon kom försent. Det finns ingen bro över den avgrund som nu öppnar sig framför henne. Det finns heller inga ord i denna världen eller i någon annan, som är värda att någonsin talas igen.
⃰
Hans hjärta slår förtvivlat hårdare och hårdare. Han kan inte kontrollera sig mycket längre. Nu vibrerar de andra runtomkring honom, de känner det också. Något nytt har hänt, något är annorlunda. Så ser han henne och allt faller på plats. Det är här hon hör hemma, hos honom. Nu ska allt bli bra igen. För alltid.
⃰
Jag stod inte ut med att bli lämnad kvar. Jag orkade inte, inte efter det jag hade gjort. Ingen skulle förstå. Jag ville förklara, bli förlåten. Sluta känna skuld för en liten stund. Jag såg en utväg och tog den. Vad väntade ni er? Jag var bara sjutton år! Men nu är det över och jag längtar så! Men var finns alla? Där borta i ljuset ser det ut som något rör sig, snart är jag nära nog för att se. Pappa!
⃰
Den lilla gråsparven sitter i det öppna fönstret ovanför den pipande apparaten, som den har gjort varje dag medans sol och måne har turats om på himlen utanför. Försiktigt hoppar den ner på sängen och börjar picka på den slang, som med ett svagt väsande ljud ser till att kvinnans bröstkorg sakta höjs och sänks med den mekaniska monotoni som kännetecknar ett hopplöst hjärta. Efter en stund hörs ett litet vinande, och det pipande ljudet från maskinen kommer ännu en gång med allt längre mellanrum.
⃰
Alla var där när hon kom, och hon såg att de log. Nu var Ordningen återställd.
⃰
Epilog
I Nya Ludvika Tidning den 23 maj 1953 fanns följande notis att läsa: ”Mejeribiträdet fröken Anna-Kajsa Ohlsson blev under föregående kväll vittne till en händelse av extraordinär karaktär. Under ett besök på stadens lasarett råkade hon från en sjuksal höra en sådan betagande melodi att hon av ren nyfikenhet var tvungen att se efter varifrån den vackra tonen kom. När hon steg in i salen fick hon till sin häpnad se en liten fågel sitta invid huvudet på kvinnan som ligger i salens enda säng. Fröken Ohlsson berättar att den lilla varelsen sjöng med en sådan hjärtskärande klarhet att hon inte lade märke till all uppståndelse när läkare och sjuksköterskor i all hast skyndade in på salen. Fröken Ohlsson säger till NLT att hon aldrig kommer att glömma den lilla gråsparven, eller sången den sjöng.”
Agneta Axelsson 2011-04-14
