Exit

Varma mörker-omslut mig
känn mina hjärtslag genom fuktigt tyg
lös alla knutar, släpp alla tåg
vänd mina ögon mot ditt ljus

Låt dem hitta vad de söker
visa spår i vatten
hissa alla segel högt
och skicka din bästa eskort

På hedarna där jag gått
ligger ljungen trasig och frusen
bara skuggan leker lekar
nu när solen letar sig bort

men alla ögonblick är eviga
där tiden inte finns
och vaggar sakta ingenting
med ingenting och allt

Spegelapa

Spegelapa, spegelapa framför mig där
säg mig vem som först mest och fittast är.


En stråle så kall, studsar blänkande mot
ytan som i ditt öga hindrar den att slå rot

bakom apan står det nån,vem det är spelar ingen roll
som ser sig själv i ett skimrande spel, genom prismornas stjärnatoll

ett två, vad står på, tre fyra kasta lyra, krossa spegelhallen
i nöjespalatset där vi bor, i vår kåkstad av prismor

Spegelapa, spegelapa framför mig där
lova att du ska se mig för evigt  evigt   evigt    evigt    evigt      evigt        evigt          evigt  




                    

Fem haiku om ansvar

En blodig häst
sprang hela sträckan själv
spårad i nysnö


Barnets önskningar
faller tungt i botten
stjärnorna är tårar


Stjärnbilderna
snurrar när Atlas axlar
vinternattens ö

Tick Tack timmen sen.
middagshettan steker ägg.
Råmande juver!



Håller tätt och hårt
sommargräset lämnar fläck
hand trevar gummi

Samtiden

Kattguld  

Kattguldet glimmar förrädiskt och skönt
Det lockar och kittlar och viskar
Kom kom låt dig vaggas av mig
Så gärna så lätt allting kan bli

Alla gick de och ingen sågs mer
Ensam står jag kvar där jag var
Hur än jag önskar tiden var min
Inget kan löpa tillbaka

En glipa i väven en reva blir
Lappar lagar inget mönster finns kvar
Sargade vackra på kö de står
Tiggande bedjande ångrande

Tick tack tiden är slut
Vända mot ekot vi lyssnar
Men ekot dör som kattguld glimmar
Bort i stoft och inget


Av Agneta Axelsson

Inte Viktor Rydbergs "Tomten"

Midvinternattens köld är hård,
 stadsjusen gnistra och glimma.
 Vissa sova i enslig  port djupt under midnattstimma.
 Månen vandrar sin tysta ban,
 snön lyser vit på bil och gran,
 snön lyser vit på taken.
 Endast Tras-Jan är vaken.
Står där så grå vid trapphusdörr,
 grå mot den vita driva,
 tittar, som många vintrar förr,
 upp emot månens skiva,
 tittar mot staden, där barn och ex
 byggt kring huset ett murkomplex
 grubblar, fast ej det lär båta,
 över en välfärdsgåta.
För sin hand genom skägg och hår,
 skakar på huvud och hätta 
 "nej, den gåtan är alltför svår,
 nej, jag gissar ej detta" 
 slår som han plägar, inom kort
 slika spörjande tankar bort,
 går att ordna och pyssla
 går att sköta sin syssla
Går till Seven Eleven och bussstation,
 känner på alla låsen 
 de hemlösa drömma vid månens ljus
 mardrömmar utan dosen.
Glömsk av kyla och frusen och öm
 Pelle i härberget har ock en dröm:
 kudden han lutar över
 fylls av doftande nattmanöver.
Går till stället för dam och tös,
 ser, hur de sova där inne.
Går till Ulla och som vanligt får
tillfälligt ro i sitt sinne.
Karro i klackar stapplar bort,
 vacklar och viftar med fransar så smått,
Karro sitt öde inte känner,
 hon har inga rena vänner.
Tras-Jan smyger sig sist att se
 villaägarna med lust och ära,
 länge och bittert har han sett, att exet
 är omgift och så kära;
 till deras kammare han sen på tå
 nalkas att se de lyckliga två,
 inget må det förtrycka:
 det är hans största olycka.
Så har han sett dem, ex och man,
 sovande sida vid sida så tätt
 snarka lätt efter ett glas rött; varför
 mitt hjärta hit mig leder?
 Släkte följde på släkte förr,
 blomstrade, åldrades, gick - men vart?
 Gåtan, som icke låter
 gissa sig, kom så åter!
Tras-Jan vandrar till hyddans skydd:
 där han har bo och fäste
  på botten av branten i dikets doft,
 nära vid kommunens näste;
 nu är väl kommunens boning tom,
 men till morgonen med förakt och dom
 kommer de nog tillbaka,
 förföljer ätandes sin moralkaka.
Nu har de alltid att twittra om
 Mången ett usbminne,
 intet likväl om gåtan, som
 rör sig i Tras-Jans sinne.
 Genom en springa i hyddans vägg,
 lyser månen på gubbens skägg,
 strimman på skägget blänker,
 Tras-Jan grubblar och tänker.
Tyst är staden och nejden all,
 livet där ute är fruset,
 blott från fjärran av tippens bråt
 höres helt sakta bruset.
 Tras-Jan lyssnar och, halvt i dröm,
 tycker sig höra tidens ström,
 undrar, varthän den skall fara,
 undrar, var lyckan må vara.
Midvinternattens köld är hård,
 Stadsljusen gnistra och glimma.
 Vissa förfrysa i enslig port
 blånande intill morgontimma.
 Månen sänker sin tysta ban,
 snön lyser vit på bil och gran,
 snön lyser vit på taken.
 Endast Tras-Jan är vaken



Av Agneta Axelsson

Vissnat

Jag har segrat utan att vinna,
skurit mig
blodig för dig

Lägger mig ner och blundar,
det finns inget
mer att se

Sakta töms jag på allt,
på livet
jag ville ge till dig

Mitt hjärtas blomma har vissnat,
tänk om
du hade vattnat mig

Borgen

Hon bär en fana som ingen ser
Hon är märkt av tyngden i sin sorg
och när hon öppnar sina ögon ser hon
att hon byggt sin egen borg

Spräng ej muren, ta den varsamt
sten för sten
När hon kommer ut i ljuset
står hon rak på bleka ben

Hon har smakat drakarnas blod
Hon har läst en bok utan ord
Sett hav utan vatten
och suttit vid gudarnas bord

Hennes längtan är ljuv och oändlig
som en strand i en evig natt
Hennes törst en flammande låga
och av hunger hennes vrede svart



Av: Agneta Axelsson

Perpetum mobile

Med sandig blick, hon såg hur han gick
Med trasig kopp, örat i sin hand

Fem i två, hunden såg på
skärvor av glas och hjärtan

Danser dansas, dörrar stängs
i radhusens belånade land

Hurra! För alla oss
som simmat hela sträckan

Vi kan andas ut och ta emot
priset av kristall

Priset till priset av vad man offra skall



Av: Agneta Axelsson 2013

Gråsparven

 Prolog


      I Nya Ludvika Tidning kunde man den 15 april 1953 läsa följande notis:”En 39-årig man omkom och en 37-årig kvinna fördes till Ludvika lasarett med allvarliga skador efter att ha frontalkrockat med en norrgående timmerbil på Fredriksbergsvägen i går eftermiddag. Enligt uppgift ska parets 17-åriga dotter som var med i bilen ha klarat sig helt utan skador. Timmerbilens chaufför är chockad men oskadd och kan inte ge någon förklaring till varför personbilen plötsligt svängde över i motsatt körbana.”




⃰⃰
      Det pipande ljudet från maskinen som står alldeles intill sängen i det lilla rummet hörs med allt längre mellanrum. Två flugor dansar sin meningslösa dans runt glödlampan i taket, vars blekgula sken får skuggorna i hennes ansikte att djupna till skarpa linjer. I ett ögonblick av total tystnad blir detta hennes dödsmask. En blå lampa blinkar ensamt på maskinen som har varit hennes lungor alldeles för länge. Det är tyst, inte ens flugorna törs surra längre.


⃰

      De ser henne på långt håll, och vet att hon inte är redo att se dem ännu. Men så är det alltid och det får inte bli fel. Han vet att Övergången är det svåraste momentet, och att de för De Nyas skull måste ta det varsamt. Det har hänt att De Nya har vänt om, för att de inte har varit klara med sitt gamla liv ännu. Men han har vetat ett tag nu, att hon är på väg och att hon är redo



⃰
      Jag vet att jag är död. Hur jag vet? Det är som att veta om man är kär; man bara vet. En annan sak är att jag inte kan beskriva den smärta som tog mitt liv, för det finns inga ord för det här. Och så kan jag höra dig nu, vad du tänker i denna stund.  Jag vet att du inte tror mig, men det gör inget. Jag vet allt om hur det är att tvivla.



⃰
     Han kan se att hon fortfarande närmar sig, fast långsammare nu. Instinktivt tar han ett steg fram, och kommer att stå utskiljd från alla andra, som om han vill lämna gruppen. Genast känner han att det är fel, att han måste vänta.



⃰

      Flugorna surrar intensivare än förut omkring lampan i taket. Från en plaststol intill sängen sitter en flicka i grå kappa böjd över kroppen som ligger på de vita, rena lakanen. Flickans långa mörka hår hänger i våta testar kring hennes ansikte och hennes högra arm vilar som en sista omfamning över kvinnans stilla bröstkorg. Flickan är tyst, men då och då skälver hon till, som om hennes magra lemmar vill visa att de fortfarande finns och behöver syre. I draget från ett öppet fönster fladdrar lågan på ett ljus, som någon ställt på bordet där den blinkande maskinen nyss stod. Bredvid ljuset ligger en burk. Vi kan se att den är tom. Vi anar att flickan har svalt tabletterna i burken, och samtidigt som hennes arm glider ner från sängen rullar locket ur handen och bort över golvet.



⃰
     Jag vet att jag måste tillbaka, jag måste skynda mig innan det är försent. Hon är så ung, hon vet inte vad hon gör! De ser väl att det är ett misstag, det var ju inte hennes fel!



⃰
      Han vet nu att något håller på att gå fruktansvärt fel . Men det enda han kan göra är att se henne försvinna tillbaka därifrån hon kom. Tillbaka genom Anden.  Det skulle inte bli så här, det var inte meningen. Det är inte så det går till, någon har ändrat på Ordningen.



⃰
    I sängen vaknar kvinnan, som om hon just sovit och inte alls varit död. Hon känner tyngden av flickans kropp och slår upp sina ögon. Hon kom försent. Det finns ingen bro över den avgrund som nu öppnar sig framför henne. Det finns heller inga ord i denna världen eller i någon annan, som är värda att någonsin talas igen.



⃰
      Hans hjärta slår förtvivlat hårdare och hårdare. Han kan inte kontrollera sig mycket längre. Nu vibrerar de andra runtomkring honom, de känner det också. Något nytt har hänt, något är annorlunda.  Så ser han henne och allt faller på plats. Det är här hon hör hemma, hos honom. Nu ska allt bli bra igen. För alltid.



⃰
     Jag stod inte ut med att bli lämnad kvar. Jag orkade inte, inte efter det jag hade gjort. Ingen skulle förstå. Jag ville förklara, bli förlåten. Sluta känna skuld för en liten stund. Jag såg en utväg och tog den. Vad väntade ni er? Jag var bara sjutton år! Men nu är det över och jag längtar så! Men var finns alla? Där borta i ljuset ser det ut som något rör sig, snart är jag nära nog för att se. Pappa!

⃰




     Den lilla gråsparven sitter i det öppna fönstret ovanför den pipande apparaten, som den har gjort varje dag medans sol och måne har turats om på himlen utanför.  Försiktigt hoppar den ner på sängen och börjar picka på den slang, som med ett svagt väsande ljud ser till att kvinnans bröstkorg sakta höjs och sänks med den mekaniska monotoni som kännetecknar ett hopplöst hjärta. Efter en stund hörs ett litet vinande, och det pipande ljudet från maskinen kommer ännu en gång med allt längre mellanrum.




⃰
     Alla var där när hon kom, och hon såg att de log. Nu var Ordningen återställd.



⃰

Epilog

I Nya Ludvika Tidning den 23 maj 1953 fanns följande notis att läsa: ”Mejeribiträdet fröken Anna-Kajsa Ohlsson blev under föregående kväll vittne till en händelse av extraordinär karaktär. Under ett besök på stadens lasarett råkade hon från en sjuksal höra en sådan betagande melodi att hon av ren nyfikenhet var tvungen att se efter varifrån den vackra tonen kom. När hon steg in i salen fick hon till sin häpnad se en liten fågel sitta invid huvudet på kvinnan som ligger i salens enda säng. Fröken Ohlsson berättar att den lilla varelsen sjöng med en sådan hjärtskärande klarhet att hon inte lade märke till all uppståndelse när läkare och sjuksköterskor i all hast skyndade in på salen. Fröken Ohlsson säger till NLT att hon aldrig kommer att glömma den lilla gråsparven, eller sången den sjöng.”






   
             Agneta Axelsson 2011-04-14