Exit

Varma mörker-omslut mig
känn mina hjärtslag genom fuktigt tyg
lös alla knutar, släpp alla tåg
vänd mina ögon mot ditt ljus

Låt dem hitta vad de söker
visa spår i vatten
hissa alla segel högt
och skicka din bästa eskort

På hedarna där jag gått
ligger ljungen trasig och frusen
bara skuggan leker lekar
nu när solen letar sig bort

men alla ögonblick är eviga
där tiden inte finns
och vaggar sakta ingenting
med ingenting och allt

Spegelapa

Spegelapa, spegelapa framför mig där
säg mig vem som först mest och fittast är.


En stråle så kall, studsar blänkande mot
ytan som i ditt öga hindrar den att slå rot

bakom apan står det nån,vem det är spelar ingen roll
som ser sig själv i ett skimrande spel, genom prismornas stjärnatoll

ett två, vad står på, tre fyra kasta lyra, krossa spegelhallen
i nöjespalatset där vi bor, i vår kåkstad av prismor

Spegelapa, spegelapa framför mig där
lova att du ska se mig för evigt  evigt   evigt    evigt    evigt      evigt        evigt          evigt  




                    

Fem haiku om ansvar

En blodig häst
sprang hela sträckan själv
spårad i nysnö


Barnets önskningar
faller tungt i botten
stjärnorna är tårar


Stjärnbilderna
snurrar när Atlas axlar
vinternattens ö

Tick Tack timmen sen.
middagshettan steker ägg.
Råmande juver!



Håller tätt och hårt
sommargräset lämnar fläck
hand trevar gummi

Samtiden

Kattguld  

Kattguldet glimmar förrädiskt och skönt
Det lockar och kittlar och viskar
Kom kom låt dig vaggas av mig
Så gärna så lätt allting kan bli

Alla gick de och ingen sågs mer
Ensam står jag kvar där jag var
Hur än jag önskar tiden var min
Inget kan löpa tillbaka

En glipa i väven en reva blir
Lappar lagar inget mönster finns kvar
Sargade vackra på kö de står
Tiggande bedjande ångrande

Tick tack tiden är slut
Vända mot ekot vi lyssnar
Men ekot dör som kattguld glimmar
Bort i stoft och inget


Av Agneta Axelsson

Inte Viktor Rydbergs "Tomten"

Midvinternattens köld är hård,
 stadsjusen gnistra och glimma.
 Vissa sova i enslig  port djupt under midnattstimma.
 Månen vandrar sin tysta ban,
 snön lyser vit på bil och gran,
 snön lyser vit på taken.
 Endast Tras-Jan är vaken.
Står där så grå vid trapphusdörr,
 grå mot den vita driva,
 tittar, som många vintrar förr,
 upp emot månens skiva,
 tittar mot staden, där barn och ex
 byggt kring huset ett murkomplex
 grubblar, fast ej det lär båta,
 över en välfärdsgåta.
För sin hand genom skägg och hår,
 skakar på huvud och hätta 
 "nej, den gåtan är alltför svår,
 nej, jag gissar ej detta" 
 slår som han plägar, inom kort
 slika spörjande tankar bort,
 går att ordna och pyssla
 går att sköta sin syssla
Går till Seven Eleven och bussstation,
 känner på alla låsen 
 de hemlösa drömma vid månens ljus
 mardrömmar utan dosen.
Glömsk av kyla och frusen och öm
 Pelle i härberget har ock en dröm:
 kudden han lutar över
 fylls av doftande nattmanöver.
Går till stället för dam och tös,
 ser, hur de sova där inne.
Går till Ulla och som vanligt får
tillfälligt ro i sitt sinne.
Karro i klackar stapplar bort,
 vacklar och viftar med fransar så smått,
Karro sitt öde inte känner,
 hon har inga rena vänner.
Tras-Jan smyger sig sist att se
 villaägarna med lust och ära,
 länge och bittert har han sett, att exet
 är omgift och så kära;
 till deras kammare han sen på tå
 nalkas att se de lyckliga två,
 inget må det förtrycka:
 det är hans största olycka.
Så har han sett dem, ex och man,
 sovande sida vid sida så tätt
 snarka lätt efter ett glas rött; varför
 mitt hjärta hit mig leder?
 Släkte följde på släkte förr,
 blomstrade, åldrades, gick - men vart?
 Gåtan, som icke låter
 gissa sig, kom så åter!
Tras-Jan vandrar till hyddans skydd:
 där han har bo och fäste
  på botten av branten i dikets doft,
 nära vid kommunens näste;
 nu är väl kommunens boning tom,
 men till morgonen med förakt och dom
 kommer de nog tillbaka,
 förföljer ätandes sin moralkaka.
Nu har de alltid att twittra om
 Mången ett usbminne,
 intet likväl om gåtan, som
 rör sig i Tras-Jans sinne.
 Genom en springa i hyddans vägg,
 lyser månen på gubbens skägg,
 strimman på skägget blänker,
 Tras-Jan grubblar och tänker.
Tyst är staden och nejden all,
 livet där ute är fruset,
 blott från fjärran av tippens bråt
 höres helt sakta bruset.
 Tras-Jan lyssnar och, halvt i dröm,
 tycker sig höra tidens ström,
 undrar, varthän den skall fara,
 undrar, var lyckan må vara.
Midvinternattens köld är hård,
 Stadsljusen gnistra och glimma.
 Vissa förfrysa i enslig port
 blånande intill morgontimma.
 Månen sänker sin tysta ban,
 snön lyser vit på bil och gran,
 snön lyser vit på taken.
 Endast Tras-Jan är vaken



Av Agneta Axelsson

Vissnat

Jag har segrat utan att vinna,
skurit mig
blodig för dig

Lägger mig ner och blundar,
det finns inget
mer att se

Sakta töms jag på allt,
på livet
jag ville ge till dig

Mitt hjärtas blomma har vissnat,
tänk om
du hade vattnat mig

Borgen

Hon bär en fana som ingen ser
Hon är märkt av tyngden i sin sorg
och när hon öppnar sina ögon ser hon
att hon byggt sin egen borg

Spräng ej muren, ta den varsamt
sten för sten
När hon kommer ut i ljuset
står hon rak på bleka ben

Hon har smakat drakarnas blod
Hon har läst en bok utan ord
Sett hav utan vatten
och suttit vid gudarnas bord

Hennes längtan är ljuv och oändlig
som en strand i en evig natt
Hennes törst en flammande låga
och av hunger hennes vrede svart



Av: Agneta Axelsson